Gamla synder...

Nå, bäbisar, kolonilotter och köksrenoveringar inverkar menligt på den tillgängliga sticktiden, och uselt telefonmodem inverkar mycket menligt på bloggandet. Men jag har iallafall lärt mig komprimera bilder nu.....

Utförligare text kommer när vi har bredband igen!

garnstrul

Jag beställde ett gäng sockgarner som jag var nyfiken på från USA. Som jag skrev så beställde jag för lite, och nu är min nyans slut.....Det är Maizy, ett garn gjort av majsfibrer och nylon, i en ganska trevlig grågrön nyans. Vet inte riktigt vad jag tycker om garnet ännu, det delar sig en del när man stickar med det, och är liksom lite "skrovligt", och väldigt elastiskt. Är rätt nöjd med det garnet till de här sockorna, färgen är liksom noanoa-artad, och det passar väl till "Lingerie"-temat. Om jag nu lyckas avsluta stickningen så tror jag att jag behåller strumporna för mig själv den här gången.

Nu är jag väldigt nyfiken på hur Panda silk garnet tänker uppföra sig i nästa månadssocka, nu när jag bara går och bär runt på det och klappar det lite då och då är jag väldigt förälskad (fast det är inte dirket den färgen som jag trodde jag beställde, undrar om det är min skärm det är fel på eller den lilla pyttesnutt som leverantören bistår med på sin sida.

Spräcklig fot

Vad händer om man tar en härva Ekobomull, reafynd från Yll otyll, och ett stycke strumpmönster för ett annat spräckligt garn, Slippery Socks från Knitty? Jo, ett stycke väldigt spräcklig bild, och bara en strumpa. Som tur är finns det fler härvor, fast inte hemma hos mig. Och strumpan tog ett tag batt göra (fast det var kul stickning), så nästa får ligga på is så att jag bhinner göra denna månads strumpa inom utsatt tid. Den verkar gå snabbare. Och ska jag vara ärlig så gillade jag garnet bättre när det fortfarande var onystat, det var verkligen blåbärsvackert i blått, rosa och lila. Uppstickat blir det just spräckligt. Kanske slätstickning skulle passa garnet bättre? För det vackraste partiet på strumpan var under foten.

Med månadssockan för maj är det största problemet att jag råkade beställa ett nystan av varje sort, inte tre som jag trodde, så jag hoppas att nästa leverans är lika snabb som den förra, fast jag köper från USA. Hittills kan jag bara säga att Maizy är ett rätt trevligt garn, och att jag varje dag går och klappar på på mitt enda nystan Panda silk, som jag ska ha till det PERFEKTA paret strumpor, någon gång. Bilder kommer, vi har haft kamerastrul ett tag (därav den ännu tröttare bloggen....).

Sockor och en mössa

Marssockorna har varit klara ett tag, och nu hoppas jag att mottagaren har hunnit få dem också! Jag gillade dem, ja, kanske inte hälen, men resten. Mönstret, garnet, och passformen (hoppas de sitter bra på mottagaren också!)


Mönstret återanvände jag i två mössor, här är den som sonen till slut godkände. Röd, mjuk (dubbel Malabrigo lace, supermjukt och ganska dyrt), och två tofsar. Han vill ha fler, men jag tror inte att de går att fästa)

Marsstickningar

Det stickas mer än vad som syns här i bloggen (bloggande tar så mycket tid från stickande, eller hur det nu var...). Mars månads sockor är jag visserligen inte klar med, men de har varit väldigt roliga att sticka. Jag gillar mönstret, tror att passformen är ok (men jag stickar dem till en kompis som har mindre fötter, så jag vet inte riktigt än), har förälskat mig i garnet (Austermanns step i färg Laub), både för känslan att sticka med det och för färgerna (ja, minus den kräkgula delen av garnet, den rapporten har jag konsekvent klippt bort). Färgerna påminner mig om mammas åttiotalsgarderob från Saffran, det var mycket ljung, mossgrönt och lila i de kläderna. Faktiskt gillar jag mönstret i garnet också (annars gillar jag enfärgade garner bättre än spräckliga eller melerade, åptminstone när de väl är uppstickade), särskilt tillsammans med sockmönstret, jag har kommit på mig själv med att inte gilla undersidan på sockorna lika mycket som mönsterpartierna. Det enda jag hittills inte gillar är hälen, och när jag ska sticka sockorna till mig själv funderar jag på att ha ett kvarts nummer större stickor på själva foten jämfört med skaftet. Det känns som att foten är avsevärt mycket trängre än skaftet.

Mönstret till sockorna blev jag så förtjust i att jag provade om det skulle funka som avslutning på en ärm. Medan jag höll på med provlappen insåg jag att det dels att det inte skulle passa så bra just som ärm, däremot att det höll på att bli en bra mössa. Den passade sonen perfekt. Tyckte mamma. Sonen höll inte med. Garnet, Yll och tylls tvåtrådiga ekoull, var alldeles för "kliigt", och så ville han ha en röd mössa. Det blev en röd mössa, och på beställning ett par tofsar till. Fast den mössan används faktiskt, så just idag kan jag inte fota den, det får bli till helgen.

(Och så undrar jag om det verkligen inte går att flytta bilder och text när man använder Blogger. Det känns som att allt alltid hamnar i fel ordning, och så kan jag inte ändra det i efterhand. Ska det vara så här?)

Första pulsvärmaren

I våras stickade jag pulsvärmarna ovan, efter att fullkomligt ha förälskat mig i Debbie Bliss pure silk. Men det var inte så himla lätt, silket fastnade i mina nariga händer och i de kanske en aning rostiga stickorna som jag ärvt av farmor (rostfritt stål är inte så himla rostfritt efter en sisådär åttio år...), garnet var som z-spunnet och trasslade därför till sig en hel del under stickningen, och det är möjligt att det inte riktigt var ett mönster som passade (en beskrivning ur boken "pulsvärmare" som jag lånade på biblioteket). Desto bättre funkade garnet den här gången, i ett par Mrs Beeton:
Mindre nariga händer, stickor nummer 4 istället för 2,5, bättre mönster för dem. Det här mönstret kändes som en kul bagatell att sticka, enda ändringarna jag gjort mot mönstret är att silkegarnet (som jag tycker4 töjer sig en del) stickades på nr 4 istället för 4,5, och att själva "resåren" fick vara bara rosa, jag tror inte det hade varit så snyggt med rosa och svart blandat. Det svarta garnet är garnstudios alpacka, jag hade en snutt kvar efter ett par vantar som jag stickat. Svarta pärlor, som legat länge i lådan. Så inget nyinköp för detta projekt, och mitt älskade Noro-garn sparar jag till en annan gång. Det var rätt bra att vänta lite med muddarna, för det var andras kommentarer kring hur lite garn som gick åt som fick mig att våga chansa på att de här småsnuttarna skulle räcka till. Det blev exakt en meter kvar av silkegarnet....

Glad-stickningar

Mina februari-sockor var ju inget riktigt favoritprojekt, så för att klara av att avsluta dem var jag tvungen att sticka emellan med lite annat. Här ett riktigt favvo-projekt: ett par tättstickade vantar. Tyvärr kommer de att bli för små för mig efter att de har valkats lite, men det gör bara att jag äntligen kan förära en kompis det par som jag halvt om halvt lovade för fem år sedan. Jag tror de passar henne väldigt väl i stilen. Garn: ljusgrått tvåtrådigt svenskullgarn, grått handspunnet lanolindoftande garn (tack gode gud för waldorfkompisar!), och lite rött restgarn från Yllet, i helt rätt röda färg. Mönster från en vantbok som jag köpte på Hemslöjden för några år sedan, "Vantar och muddar från norr". Just den här vanten heter Skaite-Marias vante, och det roliga är att det som ser ut som resår i två färger längst ner i själva verket är avigt (det röda) och rät(det grå). Jag gillar dem skarpt. Fast jag var aningens optimistisk om det handspunna garnet, jag håller andan och hoppas att det räcker till att slutföra andra vanten, så får jag hitta på något annat till tummarna. Även om det handspunna garnet innehåller en hel del lanolin så ska jag nog valka och ullkura vantgarna litre innan jag ger bort dem, så att de blir ordentligt vindtäta och vattenavstötande. Det känns som att det här paret duger som cykelvantar, så täta kommer de att bli.

Nästa projekt, ett par födelsedagsstrumpor till pappa. "Nibby socks" ur tidningen Knitting, nummer 46. Flätmönster är kul i lagom mängd. Garnet inhandlades på Distingsmarknad på Vaksala torg, ett färöiskt garn. Eller, tittar man på etiketten så är det en blandning av färöisk ull, shetlandsull och australisk lammull. Det doftar väldigt mycket får, fast det är lite skumt till konsistensen på något vis. Jag hoppas att det är någorlunda slitstarkt för att vara ull, eftersom pappa säkert kommer att ha dem i sina pjäxor under fjällresan. Mönstret var skrivet så att nybörjare skulle hänga med, men det gjorde det faktiskt mer förvirrande. Allt var så utförligt beskrivet att det var lätt att missa den viktiga informationen. Bäst av allt var beskrivningen av hur man gör en sydd tåavslutning, jag har aldrig fattat sådana beskrivningar tidigare. Men nu kan jag det också, hurra!
Och så slutligen, ett garn som ser väldigt lite ut för världen men som jag gått och klämt lyckligt på i ett halvår nu. Tillåt mig presentera ett Myrorna-fynd för fem kronor: 50 g Azumi från Noro, 55% silke, 25% angora, 20% ull. Mest svart, men med rätt mycket vitt och en aning rosa i också. Fyndat en dag då den i normala fall akryl-bemängda garnkorgen på Myrornas i ett andlöst ögonblick innehöll fem hekto femtrådigt Kilaforsgarn, två hekto rosa tvåtrådigt Morjärvsgarn, femtio gram Azumi och 250 g wakas från Noro, tre härvor handspunnen ull och femtio gram svart lammull av tunnaste typ. Det gör mig fortfarande lycklig att tänka på den dagen....

Iallafall, Azumi är så otroligt mjukt och skönt, och jag har funderat länge på vad det ska bli. Nu lutar det åt att det skall användas till Mrs Beeton, om jag nu hinner med att göra dem. Tillsammans med svarta pärlor, och det svarta Kidsilk Haze med glitter tror jag att det kunde bli ett par muddar värdigt vilken pandabrud som helst. Synd att jag inte längre är en sådan... Kanske lite lite garn, 110 m mot rekommenderade 130, och jag tycker redan de ser väl korta ut. Kanske funkar det att skarva med det restgarn i antracitgrå alpacka som jag har liggandes för att få dem en aning längre. Enda "problemet" är att jag avlagt ett löfte till mig själv om att inte skaffa något nytt garn till pulsklubbens projekt, så ska jag verkligen bryta mot det löftet redan i första uppgiften, bara för att de Kidsilk Haze jag har hemma inte passar ihop med Azumi?

Februarisockorna klara!

Till slut är de klara, mina februarisockor. De blev nog rätt ok, men jag vill verkligen inte ha dem själv (tur att de blev aningens för små...). Min analys av hela projektet är att jag misslyckades med att matcha garn, färg, mönster, längd och stickor. Hade jag valt ett naturgrått melerat tunnt tvåtrådigt garn, och stickat dem som ett par herrknästrumpor på bambustickor hade jag nog till och med tyckt det varit kul. Så för framtida lärdom:

Mönstret: Inte min smak. Jag gillar inte den här sortens mönster (köpte på rekommendation "Vintage knitting" en gång, bara för att upptäcka att jag avskydde allt i den. Det var samma slags småttiga ytmönster). Vid första ögonkastet påminde de om den där sortens strumpor i acryl som gammelmormor hade i sina gråbeiga ortopedsandaler sommartid. Därför ville jag ha en annan färg än vit, vilket leder oss till Färgen: Jag tänkte mig att mitt Opal-garn i färg "Eld" skulle vara blodrött. Det är det inte, snarare klarrött. Det är inte alls samma sak, klarrött är en fuskfärg i mina ögon. En färg som låtsas vara själfull, livlig, självsäker, men i själva verket är pryd och inskränkt som en sekreterare i rutig, två-centimeter-över-knäet-kjol. Garnet har samma karaktär, det går inte ens att gissa att delar av det tidigare suttit på en levande organism, så söndertvättat från all fårkänsla är det. Det i kombination med stickorna: plastöverdragen aluminium för att stickningen skulle funka som buss-stickning (jag har haft av lite för många trästickor för att riktigt lita på de tunnare varianterna) gjorde att jag kände mig som karikatyren av en akrylstickare från Stitch´nBitch: orange eller brunt akrylgarn från varuhusets billighetshylla omformas till plädar på aluminiumstickor....

Nä, nästa gång måste jag se till att matcha bättre, för när jag ser vad andra åstadkommit inser jag ju att det hade gått att få till en bra mycket trevligare stickkänsla i det här projektet än vad jag lyckades med.

En professionell relation

Mitt garn och jag har inlett en professionell relation. Hon har bestämt sig för att detta är ett kortvarigt projekt, och det vore synnerligen oprofessionellt av henne att låta sina personliga känslor inverka på det arbete hon gör. Jag har väl ungefär samma känslor för henne. Så Opal "eld" löper flitigt på, utan att beklaga sig annat än inför sin make över att jag korgplacerat henne bredvid ett synnerligen grönavågenartat garn ("Kan du tänka dig, att jag tror inte ens han hade tvättat sig! Det bara stank av lanolin! Och skulle det skada honom att en endaste gång masa sig iväg till en frisör för att få det där ostyriga krullet ansat?"), medan jag håller tand för tunga inför hennes prudentliga arbetsinsats och oförmåga att föreställa sig ett annat skönhetsideal än att allt skall vara likformigt. Hon är visserligen rätt nöjd med mönstret, som faller henne i smaken, och det uppväger i hennes ögon min nonchalans inför skönhetsfel, som hon tycker borde åtgärdas. Jag nöjer mig med att tänka "bara ett par bussresor till, så är det här projektet slut, bara ett par resor till".

Ett av dessa skönhetsfel är att det blev en maska snett i mönsterrapporten när jag stickade hälen. Det gör att det blir två aviga maskor i skarven mellan mönsterrapporten och sulan på vänster sida, men ingen avig maska i skarven på höger sida. Det gör å andra sidan att det inte syns att minskningen ser olika ut på de olika sidorna, om man följer mönstret. Det är svårt att få bra foton på det i januarimörkret, men jag har iallafall försökt.

Apklar!

Det är synd att mönstret inte syns på bilderna (skyller på kameran/blixten/januari), för anledningen till att jag valde enfärgat var ju att det skulle framträda.....

Aporna är klara! Sköna, varma, passar bra.

Garn: Drops Alpacka, ceriserosa, ungefär två nystan (eller, jag hade 1,5 nystan, och fick köpa ett till, fast har nog 2/3 kvar på det nystanet). Jag har nog lärt mig det här garnet nu. Första gången jag stickade med det tyckte jag att det halkade och gled, och att stickorna for ur och gav löpmaskor hela tiden. Den här gången kan jag inte säga att det var ett problem, trots att jag stickade med aluminiumstickor och inte bokträstickor som jag först hade tänkt. Men det luddar lite, är lite plastigt glansigt, och ska jag vara helt ärlig så tycker jag att slutresultatet ser ut som en åttiotalsstickning med syntetgarn. Kanske beror det på färgvalet.... Och eftersom mitt tidigare par strumpor i alpackagarn redan ätits upp av stövlarna så verkar inte alpackagarn vara så där vansinnigt slitstarkt, det blir nog bara vantar och muddar av det garnet i fortsättningen.

Mönstret: Helt ok, inte mer avancerat än att det funkade att sticka på bussen i taskig morgonbelysning utan större fel. Enda felen jag gjort som jag upptäckt är ett saknat rätt varv (missade det när jag pratade på fiklarasten), och två för lite upplockade på ena hälen. Ja, och så gick det inte så bra att "grafta" ihop tårna, det tyckte jag var svårt dels på grund av att garnet trots allt är lite halkigt, och så för att det inte går att lägga bitarna "slätt" emot varandra. Det blev aviga maskor av den ena tån, och den andra gjorde jag istället som jag brukar: Vrängde sockan utochin och avmaskade på tre stickor. Det känns lite skillnad i tårna faktiskt, men jag är nog för lat för att orka göra om det. Och så begrep jag inte varför jag skulle sticka vridna maskor i upplockningen på hälen på andra varvet, det borde väl räcka med att sticka dem vridna på första (men nu stickade jag båda vridna)? Jag var en aning skeptisk till hälen, trodde den skulle bli för hög, men den passar mig perfekt! Och när jag tänker efter så brukar de flesta hälar vara "för små" för mig, så kanske ska jag börja modifiera "vanliga" hälar istället. Jo, så stickade jag en extra mönsterrapport på skaftet, fast det hade gärna kunnat vara en till ser jag nu.

Sätergläntans butik öppen

Ända sedan senaste Hemslöjden damp ner i brevlådan har jag varit inne och kikat efter att Sätergläntans butik skulle öppna. Men usch vad besviken jag är. Stickgarnerna säljs kilovis, alltså inget för en hemstickare. Dålig presentation av garnerna, mycket begränsat urval. Inga bilder på stickorna, eller ens en upplysning om vad de är gjorda i för material. Varför bara presentera garnet i form av en liten inscannad provkarta, istället för ett uppstickat prov eller åtminstone en hel härva? Och varför inte presentera stickfasthet, rekommenderade stickor och lämpliga projekt, så att man inte väljer ett stickigt garn till ett babyprojekt, eller ett för mjukt garn till sockor? Det känns inte som att butiken alls riktar sig till hemmastickare. Jag hade hoppats få tag på hårdtvinnade garner till lite mer slitstarka saker, annars känns det som att fokus ofta ligger på att garnerna ska vara så mjuka som möjligt, och så blandar man i plast för att de ska ha lite slitstyrka också, som i de ganska löstvinnade sockgarner som finns att köpa. Men hos sätergläntan hade jag tydligen inget att hämta. För den som vill titta så finns butiken här:
http://saterglantan.e-line.nu/servlet/us_pyra?wts.PAGE=h_ix3.htm&p=H

Sockgarnsköp!

Igår sorterade jag mina garner, och maken undrade om jag verkligen behöver åtta kartonger fyllda med garn. Konstig undran. Det mesta är dessutom restgarner, så bara om jag satsar på vantar enbart kan jag hitta vettiga projekt för de flesta nystanen. Jag hade till exempel bara ett enda sockgarn, ett nystan grått raggsocksgarn, och det räcker ju inte ens till ett enda skruttigt par raggsockor (särskilt inte till maken, han vill ha så höga skaft att det går åt nästan tre nystan). Så inköpet från Garnhärvan behövdes verkligen, om jag nu ska vara med i stickklubben. Två enfärgade nystan Opal, ett nystan Austermann Step, och så två nystan Tynn alpacka. Jag är kluven till Step, å ena sidan tror jag att jojobaolja är precis vad mina nariga händer och fula fötter skulle bli lyckliga av, å andra sidan så är det sällan som spräckliga garner ger ett vackert stycke stickning. Särskilt inte om det ska kombineras med ett spetsmönster eller strukturmönster i stickningen, och jag undrar om det inte kommer att vara en hel del sådana strumpor att sticka, för att det är roligare än att sticka släta. Bildernapå strumpor stickade av garnet är dessutom förskräckliga, enda sättet att få en rimlig uppfattning av hur resultatet kan tänkas bli är att titta in i alla stickbloggar, men jag kan inte påminna mig ha sett några vantar eller strumpor stickade just i Laub, som är den färgställning jag valt. Vi får väl se.... Sonen blev förälskad i det blå garnet, och vill ha en kofta. Tror inte att det blir någon sådan, det är dels för lite garn, dels använder han sina stickade tröjor lite för lite för att jag ska tycka att det är mödan värt att sticka något till honom just nu. Behovet av stickade blöjbyxor och tossor är större de närmaste månaderna än hans behov av ytterligare en tröja...

Några garninköp

Jag trodde att jag hade ett rosa Cameliagarn hemma, men det nystanet måste ha gått åt någon gång utan att jag tänkt på det. Det enda åt det hållet var ett lila-rosa Camelianystan utan banderoll, fast jämfört med det nyinköpta rosa alpackagarnet ser det rätt ljungfärgat ut. Det är lite mer rosa i verkligheten. Så jag hoppas att sillen hittar sitt garn någon annanstans....

Förutom Monkeysockorna jobbar jag lite på min bär-tröja. Alltså en tröja jag ska ha när nästa barn är fött, och jag ska bära i bärsjal. Inspirationen kommer från http://www.mamaponcho.de och från the babywearer (en bit ner på den här sidan: http://www.littleturtleknits.com/pages/adultpatterns.php ). Fast när jag började följa mönstret på the babywearer insåg jag att den skulle bli alldeles tältlik (jag är inte helt nöjd med mönstret...), och att jag faktiskt vill ha ärmar, alltså en tröja. Så jag hittar på lite vartefter jag stickar (och önskar att någon riktigt duktig designer kunde ta sig an att fixa ett mönster för sjalbärande. Om man bär i sjal blir det lite knepigt, för ofta har man ganska mycket tyg i armhålan så att säga, så det går inte att göra armhålet alltför tajt, och då blir det ju inte en så nätt skapelse...). Garnet är ren lycka för fingrarna, ett tvåtrådigt ekologiskt yllegarn från yll och tyll. Och på stickor nummer sju går det fort! Ska nog hinna den färdigt på en månad, hoppas jag. Det är mest bara ärmarna kvar, och några centimetrar till så att tröjan går ner ordentligt över rumpan.

Jag var tvungen att komplettera garnet till mina monkey, och eftersom sonen några gånger sagt att han vill hjälpa mig att sticka så ansåg jag tiden mogen att skaffa honom en egen utrustning. Så på Yll och tyll fick jag hjälp att plocka ihop ett par korta stickor i storlek fyra, en 60 cm rundsticka storlek 5,5, och lite garn som skulle passa bra för nybörjare med små fingrar. Alaska, Paris och Raggi. Jag hade nog tänkt mig något roligare garn, i sprakande färger och så, men de flesta sådana garner var för grova, för ojämna eller för krångliga på andra sätt för att passa en fyraårig nybörjare. När jag skummade igenom högen här hemma insåg jag att lett-lopi nog kunde passa också, så jag ska plocka ihop ännu lite mer sedan, tänkte jag. Påtdockan hade jag redan också, men använder aldrig, så den kan han också få. Ska bara ta och sy en liten kasse att förvara allt i så att han inte blandar ihop det med sina trasselgarner. Så nu ska jag bara bestämma mig för om han ska få det på födelsedagen, eller om jag ska vänta till dess han ber att få sticka, vilket han gör då och då. För det är väl klart att en fyraåring kan lära sig sticka, eller hur ;-)

Strumpor och trassel

Hemma igen efter en tur till landet över nyår, och sonen ordnar garntrassel tillsammans med sina kompisar:

Förra året hette det "stopp och belägg" om sådana här installationer, men nu är det fällor, linbanor, fängelser och jag vet inte vad. Fast jag ångrar bittert att han fick ett nystan rött kabeltvinnat bomullsgarn att trassla med sist han följde med på garnshopping, Lovikkagarn och cocoon är tusen gånger enklare att trassla upp efteråt. Nåja. Så länge jag får ha mina nystan någorlunda otrasslade så tänker jag att garnintresset så småningom kan ledas in på mer, ehrm, konstruktiva banor. Eller så får han ansluta sig till the anti-craft.

Iår är året då förra årets nyårslöften skall uppfyllas. Det börjar i grandios stil med att 2006 års julklappssockor åt mig själv äntligen blev färdigstickade:



Ett nystan Drops Alpacka i ceriserosa och ett halvt nystan sockull, av okänt fabrikat. Inspiration från NoaNoas yllesockor 2005, som var röd-ochrosarandiga, fast ränderna satt nog tätare på dem. Det hade de gärna fått göra på de här också. Och sockorna hade gärna fått vara likadana, men om det är ett och ett halvt år mellan varje så får det bli lite improvisation på stickstorlek, intagningar och annat. Från 1,78 meters håll ser de i vart fall lika ut. Och anledningen till detta avslutade projekt? Jag behövde garnet och stickorna till de Monkey som ska vara klara i slutet av månaden.

Vitt eller rosa? Rosa eller vitt? Rosa med vit kant? Vit med rosa kant?

Det blev bara rosa för hela slanten:

Det lustiga är att svägerskan hade ett par vita estniska strumpor med just det här mönstret, fast mönstret var bara som en panel på framsidan av strumpan. Nu hoppas jag bara att det här garnet funkar, det var i garnaffären förra året som de sade att alpacka skulle vara rätt så slitstarkt och funka som sockgarn. Jag har inte hunnit få någon utvärdering på det än, mina egna strumpor blev som sagt just klara, och maken har inte använt 2006 ärs julklappssockor så flitigt att de kan tjäna som utvärderingsexemplar. Iår fick han inte några nya strumpor....Ytterligare en anledning till att jag hoppas att alpackan funkar är att jag är sådär måttligt förtjust i de här spräckliga och randiga historierna till sockgarn som har kommit, åtminstone till mig själv. Sonen älskar sånt, så hans julklappssockor ser ut så här:

Aracunia alpacka, tror jag att det heter. Han har valt själv. Mönstret från "Sticka till barnen" av Inger Fredholm, ett snott fynd från mammas bokhylla (hon har iallafall inte fått något färdigt de senaste tjugo åren, så jag tycker att hennes behov av stickböcker borde vara begränsat...). Det var en internetbekant som var så entusiastisk över mönstret, att slippa sticka häl! Barnen kan ha strumporna flera år! Hmpf, säger jag bara. Tjocka, bylsiga och taskig passform. Och garnet plottras bort totalt av det vridna spiralmönstret. Men sonen är glad, och om det någon gång verkligen skulle smälla till och bliu kallt så kommer han iallafall inte att frysa om fötterna...