Mina februari-sockor var ju inget riktigt favoritprojekt, så för att klara av att avsluta dem var jag tvungen att sticka emellan med lite annat. Här ett riktigt favvo-projekt: ett par tättstickade vantar. Tyvärr kommer de att bli för små för mig efter att de har valkats lite, men det gör bara att jag äntligen kan förära en kompis det par som jag halvt om halvt lovade för fem år sedan. Jag tror de passar henne väldigt väl i stilen. Garn: ljusgrått tvåtrådigt svenskullgarn, grått handspunnet lanolindoftande garn (tack gode gud för waldorfkompisar!), och lite rött restgarn från Yllet, i helt rätt röda färg. Mönster från en vantbok som jag köpte på Hemslöjden för några år sedan, "Vantar och muddar från norr". Just den här vanten heter Skaite-Marias vante, och det roliga är att det som ser ut som resår i två färger längst ner i själva verket är avigt (det röda) och rät(det grå). Jag gillar dem skarpt. Fast jag var aningens optimistisk om det handspunna garnet, jag håller andan och hoppas att det räcker till att slutföra andra vanten, så får jag hitta på något annat till tummarna. Även om det handspunna garnet innehåller en hel del lanolin så ska jag nog valka och ullkura vantgarna litre innan jag ger bort dem, så att de blir ordentligt vindtäta och vattenavstötande. Det känns som att det här paret duger som cykelvantar, så täta kommer de att bli.
Nästa projekt, ett par födelsedagsstrumpor till pappa. "Nibby socks" ur tidningen Knitting, nummer 46. Flätmönster är kul i lagom mängd. Garnet inhandlades på Distingsmarknad på Vaksala torg, ett färöiskt garn. Eller, tittar man på etiketten så är det en blandning av färöisk ull, shetlandsull och australisk lammull. Det doftar väldigt mycket får, fast det är lite skumt till konsistensen på något vis. Jag hoppas att det är någorlunda slitstarkt för att vara ull, eftersom pappa säkert kommer att ha dem i sina pjäxor under fjällresan. Mönstret var skrivet så att nybörjare skulle hänga med, men det gjorde det faktiskt mer förvirrande. Allt var så utförligt beskrivet att det var lätt att missa den viktiga informationen. Bäst av allt var beskrivningen av hur man gör en sydd tåavslutning, jag har aldrig fattat sådana beskrivningar tidigare. Men nu kan jag det också, hurra!
Och så slutligen, ett garn som ser väldigt lite ut för världen men som jag gått och klämt lyckligt på i ett halvår nu. Tillåt mig presentera ett Myrorna-fynd för fem kronor: 50 g Azumi från Noro, 55% silke, 25% angora, 20% ull. Mest svart, men med rätt mycket vitt och en aning rosa i också. Fyndat en dag då den i normala fall akryl-bemängda garnkorgen på Myrornas i ett andlöst ögonblick innehöll fem hekto femtrådigt Kilaforsgarn, två hekto rosa tvåtrådigt Morjärvsgarn, femtio gram Azumi och 250 g wakas från Noro, tre härvor handspunnen ull och femtio gram svart lammull av tunnaste typ. Det gör mig fortfarande lycklig att tänka på den dagen....
Iallafall, Azumi är så otroligt mjukt och skönt, och jag har funderat länge på vad det ska bli. Nu lutar det åt att det skall användas till Mrs Beeton, om jag nu hinner med att göra dem. Tillsammans med svarta pärlor, och det svarta Kidsilk Haze med glitter tror jag att det kunde bli ett par muddar värdigt vilken pandabrud som helst. Synd att jag inte längre är en sådan... Kanske lite lite garn, 110 m mot rekommenderade 130, och jag tycker redan de ser väl korta ut. Kanske funkar det att skarva med det restgarn i antracitgrå alpacka som jag har liggandes för att få dem en aning längre. Enda "problemet" är att jag avlagt ett löfte till mig själv om att inte skaffa något nytt garn till pulsklubbens projekt, så ska jag verkligen bryta mot det löftet redan i första uppgiften, bara för att de Kidsilk Haze jag har hemma inte passar ihop med Azumi?
I våras stickade jag pulsvärmarna ovan, efter att fullkomligt ha förälskat mig i Debbie Bliss pure silk. Men det var inte så himla lätt, silket fastnade i mina nariga händer och i de kanske en aning rostiga stickorna som jag ärvt av farmor (rostfritt stål är inte så himla rostfritt efter en sisådär åttio år...), garnet var som z-spunnet och trasslade därför till sig en hel del under stickningen, och det är möjligt att det inte riktigt var ett mönster som passade (en beskrivning ur boken "pulsvärmare" som jag lånade på biblioteket). Desto bättre funkade garnet den här gången, i ett par Mrs Beeton:
Mindre nariga händer, stickor nummer 4 istället för 2,5, bättre mönster för dem. Det här mönstret kändes som en kul bagatell att sticka, enda ändringarna jag gjort mot mönstret är att silkegarnet (som jag tycker4 töjer sig en del) stickades på nr 4 istället för 4,5, och att själva "resåren" fick vara bara rosa, jag tror inte det hade varit så snyggt med rosa och svart blandat. Det svarta garnet är garnstudios alpacka, jag hade en snutt kvar efter ett par vantar som jag stickat. Svarta pärlor, som legat länge i lådan. Så inget nyinköp för detta projekt, och mitt älskade Noro-garn sparar jag till en annan gång. Det var rätt bra att vänta lite med muddarna, för det var andras kommentarer kring hur lite garn som gick åt som fick mig att våga chansa på att de här småsnuttarna skulle räcka till. Det blev exakt en meter kvar av silkegarnet....
