Till slut är de klara, mina februarisockor. De blev nog rätt ok, men jag vill verkligen inte ha dem själv (tur att de blev aningens för små...). Min analys av hela projektet är att jag misslyckades med att matcha garn, färg, mönster, längd och stickor. Hade jag valt ett naturgrått melerat tunnt tvåtrådigt garn, och stickat dem som ett par herrknästrumpor på bambustickor hade jag nog till och med tyckt det varit kul. Så för framtida lärdom:
Mönstret: Inte min smak. Jag gillar inte den här sortens mönster (köpte på rekommendation "Vintage knitting" en gång, bara för att upptäcka att jag avskydde allt i den. Det var samma slags småttiga ytmönster). Vid första ögonkastet påminde de om den där sortens strumpor i acryl som gammelmormor hade i sina gråbeiga ortopedsandaler sommartid. Därför ville jag ha en annan färg än vit, vilket leder oss till Färgen: Jag tänkte mig att mitt Opal-garn i färg "Eld" skulle vara blodrött. Det är det inte, snarare klarrött. Det är inte alls samma sak, klarrött är en fuskfärg i mina ögon. En färg som låtsas vara själfull, livlig, självsäker, men i själva verket är pryd och inskränkt som en sekreterare i rutig, två-centimeter-över-knäet-kjol. Garnet har samma karaktär, det går inte ens att gissa att delar av det tidigare suttit på en levande organism, så söndertvättat från all fårkänsla är det. Det i kombination med stickorna: plastöverdragen aluminium för att stickningen skulle funka som buss-stickning (jag har haft av lite för många trästickor för att riktigt lita på de tunnare varianterna) gjorde att jag kände mig som karikatyren av en akrylstickare från Stitch´nBitch: orange eller brunt akrylgarn från varuhusets billighetshylla omformas till plädar på aluminiumstickor....
Nä, nästa gång måste jag se till att matcha bättre, för när jag ser vad andra åstadkommit inser jag ju att det hade gått att få till en bra mycket trevligare stickkänsla i det här projektet än vad jag lyckades med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar