Strumpor och trassel

Hemma igen efter en tur till landet över nyår, och sonen ordnar garntrassel tillsammans med sina kompisar:

Förra året hette det "stopp och belägg" om sådana här installationer, men nu är det fällor, linbanor, fängelser och jag vet inte vad. Fast jag ångrar bittert att han fick ett nystan rött kabeltvinnat bomullsgarn att trassla med sist han följde med på garnshopping, Lovikkagarn och cocoon är tusen gånger enklare att trassla upp efteråt. Nåja. Så länge jag får ha mina nystan någorlunda otrasslade så tänker jag att garnintresset så småningom kan ledas in på mer, ehrm, konstruktiva banor. Eller så får han ansluta sig till the anti-craft.

Iår är året då förra årets nyårslöften skall uppfyllas. Det börjar i grandios stil med att 2006 års julklappssockor åt mig själv äntligen blev färdigstickade:



Ett nystan Drops Alpacka i ceriserosa och ett halvt nystan sockull, av okänt fabrikat. Inspiration från NoaNoas yllesockor 2005, som var röd-ochrosarandiga, fast ränderna satt nog tätare på dem. Det hade de gärna fått göra på de här också. Och sockorna hade gärna fått vara likadana, men om det är ett och ett halvt år mellan varje så får det bli lite improvisation på stickstorlek, intagningar och annat. Från 1,78 meters håll ser de i vart fall lika ut. Och anledningen till detta avslutade projekt? Jag behövde garnet och stickorna till de Monkey som ska vara klara i slutet av månaden.

Vitt eller rosa? Rosa eller vitt? Rosa med vit kant? Vit med rosa kant?

Det blev bara rosa för hela slanten:

Det lustiga är att svägerskan hade ett par vita estniska strumpor med just det här mönstret, fast mönstret var bara som en panel på framsidan av strumpan. Nu hoppas jag bara att det här garnet funkar, det var i garnaffären förra året som de sade att alpacka skulle vara rätt så slitstarkt och funka som sockgarn. Jag har inte hunnit få någon utvärdering på det än, mina egna strumpor blev som sagt just klara, och maken har inte använt 2006 ärs julklappssockor så flitigt att de kan tjäna som utvärderingsexemplar. Iår fick han inte några nya strumpor....Ytterligare en anledning till att jag hoppas att alpackan funkar är att jag är sådär måttligt förtjust i de här spräckliga och randiga historierna till sockgarn som har kommit, åtminstone till mig själv. Sonen älskar sånt, så hans julklappssockor ser ut så här:

Aracunia alpacka, tror jag att det heter. Han har valt själv. Mönstret från "Sticka till barnen" av Inger Fredholm, ett snott fynd från mammas bokhylla (hon har iallafall inte fått något färdigt de senaste tjugo åren, så jag tycker att hennes behov av stickböcker borde vara begränsat...). Det var en internetbekant som var så entusiastisk över mönstret, att slippa sticka häl! Barnen kan ha strumporna flera år! Hmpf, säger jag bara. Tjocka, bylsiga och taskig passform. Och garnet plottras bort totalt av det vridna spiralmönstret. Men sonen är glad, och om det någon gång verkligen skulle smälla till och bliu kallt så kommer han iallafall inte att frysa om fötterna...